Arkitekturen i folkhemmet

Folkhemmets arkitektur

Funktionalismen presenterades i Sverige på Stockholmsutställningen 1930. Dess stil stod för något nytt som hade en framtidsoptimism och var radikal. Den innehöll ett socialt program och stod för eviga värden. Arkitekturen ville uppnå ljus, luft och rymd. Den var en reaktion mot barocken och klassicismens ornamenterade utförande. De drivande var främst de unga svenska arkitekterna Gunnar Asplund, Sven Markelius och Uno Åhrén som var inspirerade av främst Bauhaus skolans arbetssätt.

Funktionalismen passade in i folkhemmets tankar för att förbättra bostadssituationen, som då var ett av Europas sämsta. En bra bostad och social politik skulle göra människorna goda. Det skulle skapa förutsättningarna för ett välstånd. Arbetarnas bostäder var trånga, mörka och ohygieniska. Tomterna var hårt exploaterade med många lägenheter i varje hus och våningsplan. De hygieniska möjligheterna var starkt begränsade, avträden och vatten i en brunn på bakgården. Det skapade ohygieniska förhållanden som skulle saneras bort. Vilket det också kom att göras långt senare utifrån dessa tankar i städer som Katrineholm på 1960-talet, där en stor del av innerstaden sanerades eller revs. Det uppstod sällan någon större diskussion om detta, minnet av bostadssituationen från 1920-talet fanns kvar. Vid de diskussioner som uppstod togs ofta ekonomin och ohälsan upp som ett skäl för sanering, vilket också var högst rimligt då de gamla husen förslummats.

Folkhemmets arkitektur blev en del av folkhemmets politik. Folkhemmet förändrade funktionalismen stramhet och arkitekturen blev succesivt avrundad.

Barnrikehusen

I den bostadspolitiska debatten under 1930-talets befolkningssituation belystes att förhållandena för barnfamiljerna behövde förbättras radikalt. Sverige hade en av Europas lägsta nativitet under 1900-talets första decennier.  En bostadssocial utredning tillsattes av regeringen 1933. Från ett delbetänkande antog riksdagen 1935 att uppföra barnrikehus där byggkostnad och hyra skulle subventioneras av staten. September 1935 offentliggjordes kungörelsen om lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning åt mindre bemedlade, barnrika familjer. 

Fram till 1948 hade 12 100 hushåll anvisats bostad i barnrikehus, vilket var hälften av antalet planerade, systemet avvecklades då. I Katrineholm uppfördes sammanlagt 42 lägenheter i barnrikehus under tiden 1935–1948. 

Bostadssociala utredningen

Vid krigsutbrottet 1939 blev det brist på byggmaterial som ledde till ökade priser och hyreskostnaderna ökade. Krav restes på en statlig reglering av bostadsmarknaden, då marknaden inte kunde producera tillräckligt med bostäder till rimliga priser. Den bostadssociala utredningen lade fram sina slutbetänkanden:

• SOU 1945:63 (Allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken)
• SOU 1947:26 (Sanering av stadssamhällenas bebyggelse)

Lamellhusen

De smala lamellhusen med sadeltak var den arkitektur som var vanligast i folkhemmet. Husen bestod vanligen av två till fyra trapphus. med två till tre våningar. Där varje våningsplan hade två lägenheter. Lägenheterna sträckte sig genom huskroppens långsidor så att ljus kunde komma in under hela dagen. Om balkonger fanns placerades dessa så att de fick eftermiddagssol. Lägenheterna hade två till tre rum och kök. I hus med tre lägenheter per våningsplan placerades en lägenhet med ett rum och kök mellan de två andra. Husen hade enkla fasader av tegel eller spritputs i jordfärger som ockra, rött och grönt. Ornamenteringen, om den fanns, var enkel med vita kontrasterande partier. 

I ett lamellhus var första våningen en halv trappa upp, för att begränsa insynen från förbipasserande. I källarplanet fanns en tvättstuga, tork- och mangelrum. Centralt i källaren fanns en värmepanna för att värma upp bostäderna. Det var inte längre en fråga för varje familj att ha en kamin i lägenheten. I källaren fanns svalare förråd där mat kunde lagras, cyklar kunde ställas undan och i de tidiga husen fanns ett utrymme för en frysförening. Även om lägenheterna hade kyl och skafferi ansågs en frys vara överflödig. Konservering var ett vanligare sätt att förvara matvaror över tid. På vinden fanns förråd. Hygienen var central i folkhemmet förutom tvättstuga i källaren fanns badrum och toalett i lägenheterna som standard. I ett område av bostadshus reserverades lokaler för gemenskap eller mindre affärer.

Dessa bekvämligheter ifrågasattes i diskussionen om det verkligen var nödvändigt. Skulle verkligen en centralvärme fungera? En god standard var i kontrast mot tidigare bostäder.

Utomhusmiljön

Utomhusmiljön ingick också nu i föreställning vad som ingick i en god bostad. De tidigare hårt utnyttjade tomterna där antalet boende skulle vara stort resulterade i att utomhusmiljön blev en mindre bakgård. Detta stämde inte in i vare sig funktionalismen eller folkhemmets tankar, där ljus, luft och volym var viktiga element för att skapa en god bostadsmiljö. På området runt bostadshusen skulle familjerna kunna gå ut och sätta sig i stället för på en mörk bakgård. Lekplatser anlades där barnen kunde leka och springa av sig. 

Miljonprogrammet

En besökare i ett av folkhemmets områden märker att den ursprungliga terrängen och träden bevarats. Senare, i miljonprogrammet, behövde husen anläggas på plan mark för att kunna möta tidsmålen och hålla kostnaderna nere. Miljonprogrammets områden anlades på åkermark där marklagret endast hyvlades av. Avståndet mellan huskropparna bestämdes så att byggkranarna lätt kunde passera mellan huskropparna och lasta på och av förtillverkade betongelement. Landskapsarkitekternas planer genomfördes sällan av tidsbrist och kostnadsskäl. Diskussioner fanns att de boende själva skulle lösa detta. Det gjorde att miljonprogrammets utemiljö blev steril mot folkhemmets naturligt infogade hus i terrängen. 

Det politiska spelet

Det politiska spelet och diskussioner mellan olika grupperingar är utanför ambitionen, dock inte av ointresse. Diskussionerna kunde många gånger vara hårda och många gånger skedde de inte nödvändigtvis inför en öppen ridå. Under folkhemstiden hade Socialdemokraterna i praktiken majoritet i beslutande organ, likväl som folkrörelsen var ett remissorgan. Allmännyttan, KFs arkitektkontor, HSB (Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening) genomförde stora delar av byggandet. Det var en konsekvens av den kritik som slutbetänkandet i den bostadssociala utredningen lade fram 1947. Privata byggherrar kunde fortsätta byggandet under hård kontroll av staten. Detta var en del av blandekonomin vi hade i Sverige.

Åter en förtätning

I en nutid, med en återvändande bostadskris, skall staden förtätas och få in så många hyresgäster som möjligt och skapa lönsamhet i byggandet. 

Historien upprepar sig bortom en generations glömska.

---