Folkhemmet var för mig något jag fick uppleva under mina första tio levnads år. När den stora lågkonjunkturen kom på 1970-talet var perioden av ständig tillväxt slut och ersattes av arbetslöshet och inflation.
Jag var internaliserad i folkhemmets sanningar. De var så självklara att de inte ens reflekterades över då. Det fanns en ordning att saker och ting skulle vara på det sättet. Det är ingen kritik utan mera att det ”bara var så”.
I det här projektet kommer jag undersöka folkhemmets arkitektur utifrån lamellhus i min födelsestad Katrineholm. Lamellhusen var en central del av folkhemsbygget, där alla skulle kunna bo.
Arkitekturen i lamellhusen är idag ovarsamt behandlade. Plåtpaneler har brutalt förankrats i den ursprungliga fasaden; balkonger och fönster har ersatts med en blandning av stilar. Min önskan har varit att finna det som behållits och varsamt renoverats. Inte av sentimentala skäl, utan för att jag skall kunna förnimma minnesbilder.
Jag föddes på ett BB och växte upp vid en skola som båda låg ett kvarter bort från hemmet. Inom samma räckhåll fanns en lekpark och skogsdunge att leka i, en konsumbutik och en tobakist som sålde Kalle Anka. Allt det där fanns naturligt runt om mig.
Huset där jag växte upp har sedan dess ovarsamt renoverats under 1980-talet, den milda röda spritputsen har ersatts av paneler och lådformiga balkonger.
I projektet använder jag en analog Mamiya RB67 kamera vars tyngd är långt borta från den smidighet som önskas av en kamera idag. Jag vill behålla långsamheten för att inte min förnimmelse från tiden som flytt skall gå förlorad.
Det är inget rent dokumentärt projekt, utan det är också en estetisering utifrån vad jag ser som skönheten hos lamellhusen i min subjektivitet.
Projektet framskridande kommer att kunna följas på Youtube. Mer om det kommer senare.